I fredags gick en mycket när och kär vän bort... Det var väntat då han varit väldigt sjuk och jag tror det var en stor lättnad för både honom och hans nära och kära. Det är en viss tröst, men ack vad sorgligt det är... En man mitt i livet ska inte dö. Men det händer, varje dag, jag vet.
Min vän är min stora hjälte och min förebild i mångt och mycket! Sjukdomen till trots var han så positiv, omtänksam, glad och framåt. In i det sista hade han humorn kvar och han skämtade till och med om döden. Bisarrt kan man tycka men rätt befriande när man var där.
Han lärde mig att ta vara på livet och inte vänta med så mycket till morgondagen eller "jag gör det sen...". Lev här och nu får verkligen en sann innebörd.
Har jag funderingar framåt i livet (och det kommer jag ha) har min vän lovat att ge mig vägledning. Om jag tänker på honom mellan 22 och 23 på söndagar som kommer han göra detsamma. Fint va?!
Carpe diem!
 |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar